Tidigt på morgonen den 25 aug stack vi från Stockholm. Tre grabbar och två glada hundar. Det var dags för den årliga skogsfågeljakten. Tidigare hade vi varit i Säfsen. Nu var det Jämtland och Hammerdal som gällde. Vid ankomst fick vi en visning av marken som var få drygt 5000 ha. Mycket skog. Tydligen har man inte sätt så mycket fågel nu på hösten som man brukar. Typiskt. Dag ett blev mager. En orre som sköts längs en väg av mig. Dag två sköt Olle en fin orrtupp som Felix stötte upp. Alex sköt en Morkulla enligt tysk tradition.
Dag tre var vi ganska uppgivna. Men efter en härlig lunch bestämde vi oss för att jaga längre ned i terrängen vi myrarna. Och där satt dom och väntade på oss. Jag sköt två fina tjädrar vi samma tillfälle. En som passerade efter att Kasper hade stött upp den. Och så en eftersläntrare som valde att sätta sig i ett träd. PANG!
På avresedagen gick vi upp tidigt för att scanna av en sista myr innan vi reste hem. Och här var det liv. 4 stora fåglar stötte vi upp direkt. Dock utan skottläge. När det var dags att gå till bilen så hade Alex missat vägen som vi skulle till. Olle stannade kvar en stund medan jag gick upp till bilarna. Plötsligt reste sig en stor tjäderhona. Jag sköt och såg att den föll. När jag gick fram var den borta. Kasper hade jag lämnat i bilen eftersom han var helt slut efter tre dagar intensiv jakt. Jag gick efter honom och släppte honom vi skottplatsen. Han envisades om att vilja dra direkt till höger och in i skogen. Jag laddade bössan och gick efter. Vi en buske stannade jag och lyssnade. Tyckte det prasslade. Backade ochvar klar för skott. Men var var Kasper. Jag ville inte skjuta eftersom han inte hade någon markering på sig. Jag blåste i pipan ett antal gången men ingen hund dök upp. Konstigt för han brukar komma som ett skott på pipan. Då hörde jag att det kom någon sakta bakom en gran och där stod han med fågel i munnen. Gissa om jag blev lycklig. Han första varma apport som han dessutom hade spårat blindt. Det kan nog bli något av denna hunden.
Dag tre var vi ganska uppgivna. Men efter en härlig lunch bestämde vi oss för att jaga längre ned i terrängen vi myrarna. Och där satt dom och väntade på oss. Jag sköt två fina tjädrar vi samma tillfälle. En som passerade efter att Kasper hade stött upp den. Och så en eftersläntrare som valde att sätta sig i ett träd. PANG!
På avresedagen gick vi upp tidigt för att scanna av en sista myr innan vi reste hem. Och här var det liv. 4 stora fåglar stötte vi upp direkt. Dock utan skottläge. När det var dags att gå till bilen så hade Alex missat vägen som vi skulle till. Olle stannade kvar en stund medan jag gick upp till bilarna. Plötsligt reste sig en stor tjäderhona. Jag sköt och såg att den föll. När jag gick fram var den borta. Kasper hade jag lämnat i bilen eftersom han var helt slut efter tre dagar intensiv jakt. Jag gick efter honom och släppte honom vi skottplatsen. Han envisades om att vilja dra direkt till höger och in i skogen. Jag laddade bössan och gick efter. Vi en buske stannade jag och lyssnade. Tyckte det prasslade. Backade ochvar klar för skott. Men var var Kasper. Jag ville inte skjuta eftersom han inte hade någon markering på sig. Jag blåste i pipan ett antal gången men ingen hund dök upp. Konstigt för han brukar komma som ett skott på pipan. Då hörde jag att det kom någon sakta bakom en gran och där stod han med fågel i munnen. Gissa om jag blev lycklig. Han första varma apport som han dessutom hade spårat blindt. Det kan nog bli något av denna hunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar